En duva i dun
Införstå dig
att tala med glas
att klyva vingar på duvor
med ett handsvep av förakt
Sterilisera dig nu
slit av ett stycke kött
att slumra i hatets djup
förtig dagen inget
Intet e vi skyldiga allt
Strävt är skinnet av
förrådd med den vassa sidan eggen
tvagningen i vigvatten
rödare blir färgen
Synden klär oss ingen
Du är
Du är fjärilen i min mage
frivolten i mitt bröst
du är dom 3 små stora orden som formas i min mun
du är sekunden jag drömmer mig bort
leendet ingen förstår
den sprudlande känslan i min själ
de raska stegen på väg hem
du är gråten som lossnar inom mig
den där glimten jag bär i ögat
du är mitt lugn efter stormen
pusselbiten jag saknat för att kunna leka livet
sången jag trallar för mig själv
du är min sovmorgon en ledig dag
du är den rofyllda tystnaden i en kvällspromenad
min säregna humor
känslan av att jag målar världens tak
du är sagan jag hörde som liten
mitt lördagsgodis
den varma sidan av sängen
du är alla de där barnsliga skämten
du är en regnig dag spenderad under täcket
det söta i en kopp med varm choklad
min tro på en solig morgondag
de små lätta moln på vilka jag lyfter
Du är min skymning och min gryning
min skörhet och min styrka
min färd och mitt mål
min mening och mitt svar
Vi är ett,
du och jag
Klämdagar
Helgarbete
Det ligger ett litet tunnt vitt täcke över världen utanför mitt fönster. Det är inte snö, det är blivande slask under mina kängor. Vädret är ungefär som svensk ekonomi - för jävlig. Det tycks bara finnas ett evigt vetande av varken ut eller in. Skönt att ha ett fast jobb och ett par rejäla kängor som sagt. Ska få i mig lite näring nu. Gröt, proteindrink och te, roligare än så blir det inte just nu. Tack för att du lagade frukost.
se ni
Stenskott som bryter tystnad
Den rådande hierarkin
Mitt ibland vi är dom spruckna
Tendenser av obrukbarhet
Där vi smyger på skärvor
är mer än en flis under foten
Separatiströrelsen vi är
att aldrig vara förlåtelsen
Ljudisolering förhör oss inrutade
Ett skri som aldrig var menat
Att konventionen sjunker sakta
Jag lyssnar förväntansfullt
på att den första vågen ska viska
Stillsam morgon
Sitter och smälter alla intryck från igår. Tevattnet spelar sin symfoni i bakgrunden och en kastrull med vatten försöker långsamt vakna till liv under lock. Det är skönt med långsamma morgnar. Man hinner att verkligen se och betrakta dagen innan man tar sig an den. Det ligger en lätt känsla av utmattning kvar från igår. Jag besökte mina föräldrar och det kändes bra alltihop. Men när jag skulle gå så var det under en dusch av känslor. Jag bär alltid en kåpa av ogenomträngligt pansarglas. Min yta är tonad. Jag visar aldrig något, gråter aldrig, klagar sällan, viker mig inte. Det är en förbannelse att vara metall som omslag på ett köttsår. Men jag lär mig och jag hoppas dom ser det. Min flickvän brukar alltid lirka upp det där låset som håller ihop min rustning, med henne kan jag för en stund vara mer än bara en brödrost. I hennes eviga tystnad talar jag till slut. Nu börjar det nästan ljusna och det lilla ljuset behöver jag få över mig.
Ska äta frukost nu. Te, kokta ägg, en proteindrink sen bär det av till gymet och den bevandrade dagen tar vid.
Att flyga
Askan har svalnat
en phoenix har lyft
de vingar du bar ligger kvar
I ditt farväl gav du din sång
en påminnelse om vår flykt
Vi glider som flyttfåglar
bort från jordiska bojor
Mot en sovande horizont
I ett löfte av något mer
blir du slutligen mitt svar
När jag står i din zenit
och lär mig att aldrig flyga i dina vindar
Vi blev kvar i omloppsbanan
och hur högt jag än sträcker
ligger tyngden på mina axlar
Jag förblev min främlig
Så här
Jag funderar på om inte alla vägar bär till samma destination i slutändan även om färden dit kan se så olika ut beroende på vilka val vi gör i livet. Jag tror på ödet men även att vi formar det själva. Det finns ju så mycket jag själv sa att jag skulle göra eller ta tag i redan när jag var 17 år och sprang runt med spikesfrisyr och kavaj nyfrälst i vårt s.k vuxenliv. Det finns saker som först idag faller på plats. Jag tror att en dröm börjar inom oss långt innan den finns till, i vissa fall kanske det tar flera år innan den förverkligas för oss. Idag är jag nu redo att möta den värld jag upptäckte i mina tonår men som jag inte vågade träda in i eller var redo att uppleva då.
Sitter och lyssnar på "Magic" med Robin Thicke som en mentalförberedelse inför presentationen jag har genom jobbet nästa vecka. Bergakungen blir för 2 dagar något mer än en popcorn meny 2 och en halvkass film med vänner. Det skall bli roligt och samtidigt väldigt skönt då vi arbetat ett helt år med detta projekt, dessa två dagar blir som ett välkomnat avslut och en början på något mer känns det som. Jag vet inte om det är bara är jag men jag tycker dagarana börjar bli ljusare. Som en liten strimma av hopp som tränger igenom även i dessa lågkonjuktursrtider. Det kan även bero på att jag lär mig flyga i stormens framfart. Jag har även börjat skriva igen vilket är något jag inte gjort på många år och kanske sitter jag om 20 år och är den författaren jag nu skapar. Jag skriver allt från inköpslistor och post-it kom-ihåg lappar på jobbet till dikter i fotoböcker och blogginlägg. Det är som en flödande färg från inom mig som mina händer penslar ut. Och det färgar av sig på allt jag vidrör.
Ska besöka mina föräldrar och systersöner idag. Känns som en evighet sen nu som jag åkte hem. Varje gång är som en resa genom min själ. En smärtsam självrannsakan. Som att gå in igenom en biltvätt helt nedskiten och komma ut ren på andra sidan. Bara en stilla eftermiddag hemma hos dom är som balsam för mig. Vill att dom skall veta det, speciellt min kära mor.
Kärleksförklaring till dig
Stilla mig,
i djupet av dig
Skänk mig,
förlustelse i skenet av dig
Bevara mig,
låt mig drunkna och återfödas
Smärtan jag är,
smärta mig mer
Bryt mig i bitar,
återförena oss
Du och jag är en enhet
Utplåna gränslandet,
bestig mitt jag,
överta min själ
Jag vill vara delaktig dig
För mig,
genom ditt rike
Tillför mig,
syre i mina celler
Bekräfta skapelsen vi är
Genom dig blir jag hel igen
Tja!
Så nu sitter jag här där jag sa att jag aldrig skulle vara, framför min första blogg och funderar hur jag hamnat här.
När den första bloggvågen sköljde över oss lovade jag mig själv att aldrig ryckas med i det fåniga tramset som en blogg innebar för mig. Att sitta och dela med sig av sin vardag och sina tankar genom nätet fanns helt enkelt inte för mig. Jag har alltid sett mig som en person med integritet och stark vilja att gå min egen väg, fast nu har jag förstått att saker och ting förändras även i min värld.Det är verkligen typiskt att mycket utav det jag en gång sa inte gällde mig numera är regel i min tillvaro. Allt från oliver, avokado och tonfisk till långa lugna skogspromenader med svampplockning och antikrundan på tv! Jag antar att vissa saker kommer med åldern?
Jag är tro det eller ej bara 27 men jag känner mig som 5o ibland och pratar som om jag vore en gubbe allt för ofta. Rent fysiskt så känner jag mig absolut inte gammal då jag är en aktiv och ungdomlig kille men det känns som om att de senaste åren har jag verkligen mognat på djupet och fått nya perspektiv på allt runt omkring mig i mitt liv. Jag har väl gått från att vara i högsta grad delaktig i vår gemensamma masshysteri av skönhetsideal och karriärshets till en mer lugn och bekväm position vid sidan av som åskådare.
Så nu trivs jag här framför min blogg trots att jag bröt mitt egna löfte och gick emot allt jag ville tro mig vara. Så därför lovar jag mig själv här och nu att aldrig mer säga aldrig. Vissa saker kommer ju trots allt med åldern. 
